4 november 2009

Jag försökte sätta ord på vad mentaliseringsbaserat arbete är för mig just nu. Att arbeta mentaliseringsbaserat är för mig dels implicit, att möta patienten, och dels explicit, att förklara och sätta ord på mentaliseringsprocessen, för att sedan kunna använda det för att mentalisera runt situationer som är viktiga för patienten.

Figur 1. Mentaliseringsbaserat behandlingsarbete med föräldrar

Att implicit möta patienten (se Figur 1) kan beskrivas som att tona in patientens inre tillstånd, tankar, känslor samt värderad riktning (t.ex. intentioner, drömmar, önskningar, behov och mål) och dela de känslor som patienten känner; hålla och härbärgera dessa om de är övermäktiga, spegla med en markering som visar att det är patientens känslor och inte terapeutens samt verbalisera de inre mentala tillstånden. När patienten blir mött i ett mötesögonblick kan förändring ske. Patienten känner sig förstådd, sedd och får en egen upplevelse, en relationell erfarenhet, av hur det känns att bli mött.

Den andra delen är att explicit, innehållsmässigt förklara vad mentalisering är (förmågan att förstå sina egna och andras inre mentala tillstånd), hur förmågan utvecklas och slutligen vad som händer när något går fel. Jag upplever det som en stor utmaning att göra det till något som en person i kris kan ta med sig. En överhängande fara är att mentaliseringseorin är skuldbeläggande, till skillnad från rent neuropsykiatriska förklaringar. Mentaliserings- och anknytningsteori menar att barnet blir till i sina relationer med föräldrarna (föräldrarna skapar sina barn), även om det givetvis sker i ett samspel och med barnets genetiska förutsättningar. Mitt sätt att förhålla mig till detta är att explicit nämna problematiken och ta upp att föräldrarna gör så gott de kan men att de bara kan ge det de har, de har fått sin mentaliseringsförmåga genom samspelet med sina föräldrar. För att mentalisera explicit utgår jag från en förklaringsmodell, en mötesplattform med en gemensam förståelse (se Figur 1 och Figur 2).

Figur 2. Mentaliseringsbaserat behandlingsarbete - händelsekedja

Jag börjar med Figur 1 och går igenom hur vi alla människor har olika inre mentala tillstånd så som tankar, känslor och värderad riktning, som är osynliga, och det synliga vi kan uppfatta är varandras handlingar (beteenden). Jag använder metaforen att det är som att vi sitter i varsin burk med lock. För att nå fram till varandra måste vi mötas. Det är när man blir mött som locket på burken skruvas av och som skapar möjligheter att kunna se vad som finns i sin egen burk. Det vi ser av varandra är varandras handlingar. Det är lätt att hamna i läget att kommentera, reagera och agera enbart på handlingsnivån utan att mentalisera och förstå innehållet i burken eller att ens ha förståelsen att det finns en burk med innehåll (att inte ha barnets mind-in-mind). Genom att föräldrarna blir mötta av terapeuten utvecklar de sin mentaliseringsförmåga så de i sin tur kan möta sitt barn.

För att utveckla mentaliseringsförmågan använder jag Figur 2 för att införa det dynamiska förloppet i samspelsprocessen. Jag förklarar hur en situation leder fram till olika inre mentala tillstånden, tankar, känslor och värderade riktning (behov, drömmar, intentioner o.s.v.) beroende på de förutsättningar som vi har i den situationen. Med våra inre mentala tillstånd som en kompass, gör vi ett val där vi väljer våra efterföljande handlingar. Med en bristande mentaliseringsförmåga kan det gå blixtsnabbt från situation till handling, utan att gå via upplevelsen av att vi gör ett medvetet val. Att bli mött utvecklar mentaliseringsförmågan, en slags handbroms som är förmågan att göra timeout och läsa av den inre kompassen.

För att förstå andra människor (och sig själv) så gör vi (oftast implicit) en "baklängesanalys" på händelsekedjan. Det vi ser är handlingen, bakom handlingen ligger det ett val, mentala tillstånd och en situation. I terapin kan vi utgå från modellen i Figur 2 och explicit ta upp problematiska vardagssituationer och resulterande handlingar. Jag kan då hålla barnets mind-in-mind och fylla i olika troliga alternativ som barnet kan ha tänkt, känt och haft som intention. Föräldrarna kan också behöva hjälp att bli mötta och få sina inre tillstånd verbaliserade. Detta explicitgörande kan medföra en insikt och en förståelse samt att föräldrarna själva börjar hålla barnets mind-in-mind.

/Anna Schuber