|
23 november 2009
Ginny Sprang publicerade för några månader sen randomiserad kontrollerad studie på relationell behandling för att minska (foster-)föräldrars tendens att behandla sina barn illa, föräldrarnas upplevda stressnivå och barnens externaliserande och internaliserande beteenden (se referens nedan). Huvudkomponenten i behandlingen var att föräldrarna skulle lära sig att stå ut med de inre mentala tillstånd (att möta) barnen förmedlar genom sina beteenden - att vara nyfiken, hjälpa barnet att uppmärksamma och uttrycka negativa känslor (att tona in) samt inte bli rädd för barnets uttryck - och genom detta kunna fungera omhändertagande för barnet trots att barnet större delen av tiden avvisade sådana initativ.
Behandlingsmodellen (Attachment and Biobehavioural Catchup Intervention [ABC] ) i studien är utvecklad av Mary Dozier och Sprang kallar den för en "relationell behandling" (eftersom fokus är på relationen mellan förälder och barn antar jag). Resultatet pekar på att modellen är effektiv vad gäller alla ovanstående problem (jämfört mot väntelista). Fynden talar alltså för att mötet (Annas favoritbegrepp) har effekt för dels hur relationen mellan förälder och barn ser ut men också för hur förälder och barn mår. Eftersom studien ägde rum i den kliniska verkligheten, med riktiga klienter, och inte i en verksamhet som enbart instiftats för studien, uppnår resultaten en god ekologisk validitet. Sprang lyfter också fram en viktig poäng som jag väljer att citera:
"It is too easy for clinicians to assume that an adult's difficulties in parenting relationships are explained by trait (alltså, en rent genetisk förklaring), instead of the powerful relationship context that may influence individual behaviour." (s. 87)
Hon lyfter alltså fram hur viktigt det är att som kliniker inte "ge upp" inför första bästa förklaring utan att utforska alternativ - och försöka hitta lösningar på problem som uppstår.
Sprang, G. (2009). The efficacy of a relational treatment for maltreated children and their families. Child and Adolescent Mental Health, 14, 81-88.
/Emil Holmer
|