4 januari 2010

Den 16 december la Jeanette Jones Alsarraf och Yvonne Nilsson fram deras gemensamma examensarbete "Reflecting around the functions behind depression - A correlational study of depression, mentalization and attachment" vid Linköpings universitet. I arbetet använde de sig av av depressionspecifik reflective functioning (inspirerat av panikspecifik reflective functioning, Rudden, Milrod, Target, Ackerman & Graf, 2006), framtaget av Fredrik Falkenström, för att skatta depressionspatienternas depressionsspecifika mentaliseringsförmåga (krångligt...). Nivån på denna skattning jämfördes sedan med depressionssymtom, dels utifrån en klinisk bedömning med hjälp av SCID-I och dels utifrån MADRS (Montgomery Asberg Depression Rating Scale - förmodligen inte ett jättebra instrument att använda, dels på grund av dess screeningkaraktär och dels på grund av att det är så vida spritt och omskrivet på internet).

Tyvärr belastades studien med vissa powerproblem på grund av ett lågt antal testpersoner, men man lyckades ändå hitta ett signifikant negativt samband mellan depressionsspecifik reflective functioning och SCID-bedömningar av depressionssymtom (få symtom = högre reflective functioning och tvärtom). Författarna drar slutsatsen att det kan vara intressant att fokusera på att höja deprimerade personers förmåga att reflektera kring sig själv och sina symtom (mentalisera) för att uppnå ett gott utfall. Resultaten från detta examensarbete styrker att depressionsproblematik innehåller inslag av mentaliseringsbrister, något som tidigare föreslagits av bland annat Fischer-Kern med flera (2008).

Kanske tyder detta på att det kan vara behjälpligt att istället för att fokusera på symtomreduktion vid depression, istället fokusera på förmågan att hantera sin upplevelse av symtomen, sin förmåga att mentalisera kring symtomen och sig själv, för att uppnå förbättring? Det är ju möjligt att uppnå en förändring i sin upplevelse av symtom också genom att reducera dem men det kan ju bli problematisk hos patienter där symtomen inte tycks vilja försvinna. Svårbehandlad depression (där psykofarmaka, gärna i kombination med psykoterapi, tycks vara att föredra, Cuijpers, van Straten, Schuurmans, van Oppen, Hollon & Andersson, 2009) kan därför vara ett fält där mentaliseringsbaserad behandling kan visa sig vara nyttigt och kanske borde testas. Exempelvis skulle det vara intressant att se om patienter i en mentaliseringsbaserad behandlingsform är mer följsamma i sin behandling, om de äter sin medicin (då det behövs) och fullföljer sin behandling i större utsträckning än patienter i andra behandlingsformer.

Reduktion i depressionssymtom hos svåra patienter finns det redan belägg för att mentaliseringsbaserad terapi ger (Fonagy & Bateman, 2009), men det är begränsat till gruppen borderlinepatienter och kanske inte gäller för alla andra patienter med depressionssymtom. Hur som helst tycker jag att ett mentaliseringsbaserat behandlingsperspektiv kan ses som en god grund för att lyckas med att komma åt depressionsproblematik.

Bateman, A., & Fonagy, P. (2009). Randomized controlled trial of outpatient Mentalization-based treatment versus Structured clinical management for Borderline personality disorder. American Journal of Psychiatry.

Cuijpers, P., van Straten, A., Schuurmans, J., van Oppen, P., Hollon, S. D., & Andersson, G. (2009). Psychotherapy for chronic major depression and dysthymia: A meta-analysis. Clinical Psychology Review, 30, 51-62.

Fischer-Kern, M., Tmej, A., Kapusta, N. D., Naderer, A., Lithner-Dziubas, K., Löffler-Stastka, H., & Springer-Kremser, M. (2008). The capacity for mentalization in depressive patients: A pilot study. Zeitschrift für Psychosomatische Medizine und Psychotherapie, 54, 368-380.

Rudden, M., Milrod. B., Target, M., Ackerman, S., & Graf, E. (2006). Reflective functioning in panic disorder patients: A pilot study. Journal of the American Psychoanalytic Associations, 54, 1339-1343.

/Emil Holmer