2 februari 2010

Även om behandlingsformen är omdebatterad så måste vi erkänna att den kan ha en utvecklande effekt. Behandlingsformen jag syftar på är psykoanalys. Om man för en kort stund lägger sin värdighetssköld (ett uttryck jag stulit av Dr Farrell Silverberg) åt sidan och väljer att inte reagera på eventuell irritation (eller annan negativ känsla) som väcks när man ser namnet, "psykoanalys", och istället försöker närma sig behandlingsformen med ett mentaliserande förhållningssätt (nyfiket och öppet) - vad kan man då hitta som många idag skulle säga är något verksamt i psykologisk behandling? Jag tänker här kort resonera kring en sak som jag tycker mig ha sett.

Ett av de kanske allra mest välkända fenomen som har med psykoanalys att göra är fria associationer. I praktiken är det en process där klienten ska vara avslappnad och (typ) helt ocensurerat säga det som dyker upp i klientens medvetande, alltså det klienten föreställer sig eller tänker på. Det låter i mina öron mycket likt ett begrepp som vuxit i populäritet de senaste åren, nämligen mindfulness. Avslappningen och att göra sig uppmärksamma vad som försiggår i ens medvetande är i alla fall gemensamma nämnare. Båda metoderna grundar sig också i att inte värdera det man upplever - inte censurera sig själv (fria associationer) respektive acceptera (mindfulness). I mindfulness kan man dock vara mer aktiv och välja att uppmärksamma exempelvis enbart vilka ljud i rummet eller spänningar i kroppen man är medveten om. Är det i en behandling kan dessutom behandlaren stimulera processen genom att manipulera klientens upplevelse med bland annat föremål som placeras i klientens hand. Mindfulnessprocessen är alltså mer styrd och på ett sätt stimulerande, men i grunden kan det dock kanske sägas att båda dessa processer är övningar i att bli mer medveten om sin egen upplevelse - alltså övningar i att mentalisera kring sig själv?

/Emil Holmer