18 mars 2010

Hur tål man att leva, inte bara överleva, en hopplös livssituation? När alla dörrar är stängda? När alla alternativ är lika jävliga? När hela kroppen skriker ”Nej, nej, nej! Inte den vägen, är du galen!?” När du inte kan leva dina drömmar utan livet sätter krokben på dig och vingklipper dig med häcksaxen – när du inte kan få ett barn, den du älskar, vara nära de djupa relationer du längtar efter eller skapa det liv du värker för? När förståndet inser skillnaden mellan vad som går att påverka och vad som är utom räckhåll, men känslorna vägrar följa efter? När du kan fatta rationella beslut men ångesten som får kroppen att skaka, sparkar dig för att du ska förstå att det inte är ett autentiskt liv du lever? När du kan tvinga kroppen till att överleva med bra handlingar men en del av dig sitter under bordet med armarna i kors och inte vill vara med?

Vad ska du göra? Acceptera eller acceptera att du inte kan acceptera? Vara i hopplösheten till hoppet infinner sig? Ändra dina beteenden så att känslorna följer efter? ”Fake it ´til you make it”? Exponera dig och vara i känslan så den går över – surfa på känslovågen? Jobba med att ändra tankarna på olika sätt, för att få med känslorna så småningom?

Samhället uppmanar dig att ändra dig, att du ska se känslorna som ett motsträvigt barn som inte förstår sitt eget bästa, att du ska inse att det är något fel på dig och att du uppenbarligen har en brist som inte kan ta till dig evidensbaserade metoder för att tämja dina affekter och dina symptom som du har beskrivna i DSM.

Jag undrar var kärleken är? Var är det som samskapas i mötet mellan människor? Var är knäna att krypa upp i, armarna som håller, som vyssjar, bröstet att luta sig emot och händerna som stryker över ryggen och håret? Var är orden som viskas i örat om att livet inte blir som man tänkt sig alla gånger, att ibland slutar det illa, att det är smärtsamt, orättvist, på gränsen till outhärdligt och många gånger meningslöst?

Stannar vi upp inför varandras svåra känslor? Har vi modet att möta våra medmänniskor i deras kriser och få den andre att känna sig mött, förstådd, vara en del i en gemenskap, ett vi? Vågar vi vara nära och dela det jobbiga och hålla, hålla handen i mörkret, i grottan, i oljetunnan, i hopplösheten och vara tillsammans i frågor och situationer som berör oss alla? Skyggar vi och samhället för känslorna, för att det väcker saker som vi själva inte kan hantera? Är vi rädda för de stora känslorna med de djupa amplituderna, att ”mycket vill ha mer”, att det finns något okontrollerbart, något galet och vilt, otämjbart, att allt är otillräckligt och affektmonstret kommer att sluka allt i dess närhet och matar man den vill den bara ha mer, mer, mer?

Vågar vi krypa upp i varandras knä? Vågar vi bli mötta och tröstade? Vågar vi släppa in andra och sänka garden och visa oss själva, slappna av och vara beroende den stund det tar?

Jag tror att sättet att skapa förmågan att leva i en hopplös situation är att bara få vara med en medmänniska och bli mött. Om och om och om igen...

/Anna Schuber