31 mars 2010

När man inte riktigt vet vad som väntar är det lätt att börja tveka. Ska jag verkligen? Vad kan det leda till? Vad tycker folk om det? Varför skulle jag...? Det finns egentligen inga gränser för vilka hinder vi kan se när vi ska kasta oss ut - alla de mer eller mindre hemska scenarion vi målar upp kan ju faktiskt besannas. Och även om det är högst osannolikt att de kommer slå in, även om ens vänner säger att det kommer att lösa sig eller gå bra - så känns det bara som om det där egentligen ganska enkla valet kommer att avgöra hela ens framtid. Otryggheten i ovanan sätter vår mentaliseringsförmåga på prov.

Nu när jag, av inbillade smidighetsskäl, bestämt mig för att börja videoblogga istället för att skriv-blogga sätts min trygghet och mentaliseringsförmåga på prov. Att bestämma mig och lyckas genomföra samtidigt som jag inte förlorar respekten för det sammanhang jag befinner mig i, tyder på god mentaliseringsförmåga och ett gott agentskap. Jag tar ett relativt medvetet beslut om vad jag ska göra (agentskap) och försöker förstå hur detta påverkar mig själv och min omgivning över tid och rum (mentalisering). Det visar sig också att jag tycks vara trygg i mitt liv för tillfället (kanske kan vi se min sambo som den trygga basen?), då den ovisshet som det här beslutet bär med sig inte påverkar mig anmärkningsvärt.

Helt utan funderingar går jag ju förstås inte inför denna förändring - vilket kanske kan ses som ett friskhetstecken. Men, vad ska man egentligen tänka (eller borde det stå "menta"?) igenom innan man börjar videoblogga!? Det jag själv framför allt har tänkt på är att jag förmodligen kommer att uppfattas annorlunda när jag videobloggar jämfört med när jag skriv-bloggar - både i positiv och negativ riktning. En del av er som läser inläggen regelbundet kanske upplever videobloggandet som mer personligt, andra kanske tycker att det blir för jippobetonat? Några kanske uppfattar mig som mindre smart genom video jämfört med skrift? Vissa kanske till och med börjar tycka illa om mig!? Egentligen har jag ju ingen aning om vad ni upplever, och det är ju lite utav tjusningen med människor i samspel - att vi inte kan veta. Det är dock spännande att befinna sig i ett sammanhang (e.g. i relationer, på mentalisering.se) där det är tillåtet att utbyta upplevelser - ett sammanhang där jag kan uppmuntra mig själv att mentalisera.

/Emil Holmer