|
Var ute på ett långt träningspass med hästen och det sköna i att veta att det kommer att ta flera timmar (otrolig lyx för en apstressad ensamstående trebarnsmorsa) och att komma in i ett flow tillsammans; samma takt, samma andning, ett ordlöst samspel i en grådisig natur som inte vaknat än, gör att tankarna får tid att samla sig. Ofta känns de mer som färgsprakande, dansande påskfjädrar som fluffar iväg när jag försöker få tag i dom.
Red och fundererade över att jag ska börja blogga och hur det ska gå till? Vad ska jag skriva om? KAN jag skriva? Vad kan jag egentligen? Vem kommer att läsa det? Vad kommer dom att tycka om det jag skriver? vad kommer dom att tycka om mig? Är det verkligen en bra idé??? ....och känslorna började myllra i kroppen. Fick en rad worst-case-scenarios, huu, - framtida arbetsgivare, kollegor, klienter, vänner kommer att ta avstånd från mig, skratta åt mig, tycka att jag är inkompetent och fånig. Mycket prestationsångest, skam och rädsla.
Försökte mig på att mentalisera runt bloggandet och kom fram till att det kanske inte är konstigt med tankar och känslor runt att möten inte ska uppstå, speciellt under dessa internetvillkor. Det känns som att gå ut i skogen i mörkret och visa sig själv, här är jag, det här står jag för, det här är mina tankar, känslor, drömmar och idéer och ropa; Hallå, är det någon som vill mötas med mig? Jag ser ingen, vet inte vem som är där. Det känns som en sårbart läge för mig. Intressant.
Jag är ingen ubermänniska utan helt vanlig, mänsklig med alla mina fel och brister och att det kan vara en poäng med att vara just så och stå för det.Jag hoppas att det kan få andra, som jag, att vilja kliva fram.
Jag brinner för mentaliseringsbegreppet och vill göra något för att skapa en mötesplats. Att blogga är för mig att vilja mötas med er alla därute som jag inte ser, inte känner och hoppas på att ni tar emot mig och vill mötas med mig, med era idéer, tankar och känslor.
Har tänkt tidigare att av någon anledning är det mest killar som är ute och bloggar och chattar på psykologforum. Åsa Nilsonne är ett undantag och coola Emmy van Deurzen som lagt in en videosnutt på sig själv på sin egna facebooksida när hon sjunger! Tänkte att jag kanske inte är ensam i min rädsla och mina tankar om att ge sig ut i det social fältet internet?
Näe, mera mod till folket och då lär jag också våga. Våga ta ut svängarna och ibland ramla. Hade föreläsning med familjeterapeuten Magnus Ringborg som hade såån skön icke-skamfylld stil. Han visade videos på sig själv i familjeterapeutiska sammanhang och skrattade så gott åt(med) sig själv när han såg vissa av de kanske mindre lyckade interventionerna.
I samspelet med hästarna så har jag ett knep som jag delar med mig här (välkänt i mina hästkretsar). Det gäller att ha en kampsång, lite Ally Mc Beal för er som kommer ihåg. När det känns motigt så sjungar man den för sig själv för att ändra stämning i kroppen. Intressant att se hur det funkar med hästar. En rädd ryttare smittar direkt av sig och skapar en rädd häst. Rädslan föder passivitet "om jag inte gör något gör jag inget fel" vilket blir riktigt fel i samspelet. Att sjunga sin kampsång och leva sig in i den är ett sätt att ändra det inre utifrån och hästen delar även den känslan. Så nu har jag spelat min kampsång ett antal gånger på youtube, så jag kan få lite extra bloggmod !
|