10 mars 2010

...en användbar metafor för triggers som får mentaliseringsförmågan att utan förvarning slå i golvet. Det är någon eller något som trycker in den där stora röda nödknappen som man absolut inte får använda i onödan och omedelbart stängs hela systemet av. Men inte med det där avtagande mullret som får en bullrig maskinhall att plötsligt kännas som en tom kyrka. Utan snarare som brandlarmet när värmen på spisen gått upp lite snabbare än man hade trott och smöret i pannan bränns vid. Det spelar inte så stor roll att man förstår att det inte brinner på riktigt, ljudet i sig räcker för att väcka oro, obehag och beredskap.

Och då funderar jag ju på vilka röda knappar jag har. De är nog några, särskilt inom områden där jag brinner lite extra, där smöret är skirat redan innan spisen slås på. Min största röda knapp är kanske det som i mina grundantaganden borde vara allas största röda knapp nämligen barnperspektivet. När jag inte ser barns mind i vuxnas mind. Inom mig väcks ett litet sovande barn som skriker. Jag har väldigt lätt att identifiera mig med barnet, jag kan nästan inte låta bli. Barns mind kommer före alla andras mind i min världsordning. Och när jag uppfattar att människor inte har barnets mind-in-mind, då händer något i mig. Jag vill stampa i golvet och skrika ”Du fattar ju ingenting!” Det är inte Sara en bra bit över 30 och snart psykolog som reagerar då, inte alls...

Jag försöker samla ihop mitt agentskap i detta, men upplever samtidigt att det är något i sammanhanget, i kontexten, i språkbruket, i det avstängda distanserade och kanske professionella som väcker denna desperation inom mig. Jag ser inte omtanken för ögonen grumlas av grå evidens i svart på vitt. Jag hör inte omsorgen för runt omkring mig pratas det teknik och utrustning. Det betyder inte att omtanken och omsorgen inte finns. Bara att jag inte lyckas fånga upp den. Kanske sänds det på en annan frekvens? Kanske druknar signalerna i denna vår tids flodvåg av saklighet och rationalitet.

Jag blir ledsen, på riktigt, ledsen. Inte för att jag tror att mänskligheten är förlorad och kärleken dött ut, utan för att jag inte förstår. För att jag inte lyckas behålla min mentaliseringsförmåga och se vilka intentionerna är bakom flodvågen, vilka känslorna är bakom det fyrkantiga.

När jag tappar min mentalisering har andras mind väldigt svårt att ta plats i min mind. Och då händer det som absolut inte borde hända. Det blir inget möte! Det blir ett angrepp, ett försvar och en argumentation. Precis det som jag inte tror på, egentligen, innerst inne. När jag tappar mötet och mentaliseringen blir min förmåga att se omtanken och höra omsorgen ännu sämre, eftersom jag ser rött och inte hör något annat än min egen puls som slår hårt och snabbt på trumhinnan.

Jag behöver hitta en strategi att förhålla mig till detta. Att kunna välja vems mind som är relevant att ha in mind. Att inte alltid identifiera mig med barnet, det riskerar ju att bli kontraproduktivt enligt teorins alla regler. Agentskap, tämja affekten, lugna barnet, andas, backa, öppna sinnet...

Det är svårt att ta makten över de där röda knapparna, förbaskat svårt. Hur gör alla andra?

/Sara Johansson